Jo-Hanna

Med gråten i halsen gick jag igenom Karlstad igår och mindes alla de stunder vi haft i denna stad de senaste tre åren och det gjorde riktigt ont i hjärtat när jag tänkte på att det aldrig kommer vara vi i staden K igen. Jag har fått tre år av minnen jag aldrig kommer att glömma och träffat några av de underbara människorna jag någonsin kommer att möta, det gör så fruktansvärt ont att skiljas från er.

Alla åren på Lillerud har varit något speciellt men det jag kommer att minnas starkast är det sista, det året vi blev sveadownunder. Alla ni svea brudar har förgyllt min vardag i ett års tid och jag har inte ännu kommit på hur jag skall klara mig utan er och allt ni ger. Det har bara gått en dag sen det var vi men det känns redan så otroligt tomt.

Men det är dags att ta ett steg vidare i livet, det är dags att torka tårarna som fallit i några dagar om inte minst nu, och ta det där steget vidare. Det är underbart att inte vara bunden till något. Jag kan göra precis vad jag vill, hur jag vill, när jag vill och det är exakt vad jag tänker göra. Jag skall leva livet som aldrig förr.